Endre mot Pixbo

Hej!

I lördags satt jag på biblioteket. Det var rätt trist faktiskt, men välbehövligt. När jag hade tröttnat frågade hon, som vi kallar Agnes, om jag ville följa med och se innebandy. Det ville jag jättegärna och blev glad för att slippa vara ensam. Det var första gången jag var på ICA Maxi Arena. Så hon och Sansa och en annan tjej hämta mig och sen åkte vi till arenan.

När vi hade parkerat gick vi mot ingången. Men jag var lost och visste inte vilken väg vi skulle gå.

”Jo men vi går över rabatten” sa Agnes och jag lydde hennes tips för jag kände mig som jag åkt in i en ny värld av Söndagsnöjen. Allt jag kunde göra vara följa henne. Sen gick jag över rabatten och hon skratta och gick runt. Hon lurades den jäkeln. Vi skrattade åt det och sen var vi framme.

Jag blev väldigt imponerad av hur jäkla proffsigt allt var. Ljuset, musiken, kamerorna, tv-apparaterna… Allt kändes ”stort”.

Jag kände igen många av spelarna och känner några lite grann i alla fall. Det var också jäkligt häftigt. När Frida gjorde ett sjukt snyggt 3-0 mål jublade jag lite. Hon som annars är liten, söt och rolig visade sig vara en riktig fighter. Det var coolt! Tänk att hon som fuckade upp min julkalender nu står här och kämpar på innebandyplanen i högsta ligan.

”Ser du, det är Frida!” utropade Sansa.

”Aa jag vet!” sa jag.

”Har hon färgat håret blondare?”

”Tror inte det. Eller jag vet inte. Det har hon säkert” sa jag.

Sen reducerade Pixbo till 3-1 innan det var paus.

”Nu tar vi kaffe” sa Sansa.

”Jaha okej” sa jag å följde med för jag kände mig fortfarande som en ny kille i klassen. Bara att följa tjejerna som tog med mig hit. Det är så mycket grejer jag inte gjort men jag vill testa och det här var första steget. Så vi allihopa köpte kaffe och alla andra köpte också kaffe och jag kände mig del av gemenskapen för vi alla drack kaffe. Och jag hälsade på folk jag kände igen och det var liksom nice.

Det är sånt här normalt folk gör på helgerna alltså? Intressant! Och ganska mysigt! tänkte jag.

Men jag kände mig lite som en utböling när Sansa började tjata att om hon ville köpa en boll.

”Jag vill ha en boll! Ska jag köpa en boll?” frågade hon. Frågan var riktad till Agnes eller Goodbye (tredje tjejen) men jag försökte svara för jag ville vara del av gänget så jag sa typ:

”Umm ja men jo… jovisst köp en boll väl”

Sen gick Sansa iväg och jag tänkte fråga Agnes vad Sansa skulle med en boll till men vi hann inte riktigt reda ut det förrän Sansa var tillbaka och besviket meddelade att hon inte orkade skaffa en boll.

”Aaaah… Typiskt… Alltid när man vill ha en boll så får man ingen” sa jag och låtsades veta vad jag pratade om och tittade runt på alla omkring mig för bekräftelse på att jag hade sagt något rimligt. Ingen reagerade eller hörde mig tror jag. Eller så var de bara artigt tysta gentemot min väldigt konstiga kommentar.

Sen gick vi tillbaka till våra platser och fortsatte att dricka kaffe. Sansa skickade snaps till folk och jag försökte någon sekund snoka vem hon skrev till men det var inte så roligt. Sen gick en liten tjej förbi oss så vi var tvungna å dra in benen. Hon fortsatte sedan gå hela vägen bort till andra änden av salen. Agnes kunde inte sluta att skratta åt detta och jag tyckte det var så kul att Agnes blev helt till sig.

”Kolla hon fortsätter gå!” sa hon å peka å skratta ihjäl sig så alla som satt på raden längre bort trodde vi pekade och skrattade åt dom. Det var väldigt roligt och jag kände för några sekunder att jag liksom var med i matchen, med i livet. Superrelaxed kände jag mig. Skumt hur såna känslor kan komma av att nån skrattar åt en liten tjej som går på en läktare.

Aja, sen tog matchen slut och vi åkte hem. På hemvägen pratade vi i bilen om hur gammal jag är. Det gör vi alltid. Det var ganska kul faktiskt och jag var supertacksam att jag fick följa med för det var en lördag då jag var upptagen från början till slut. Vill att varje dag ska va så.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.